Äntligen hemma i Asien: “Jag trivs bäst i kaos och dårskap”

Ulf Lundell trivs bäst i öppna landskap men jag föredrar kaoset som Sydostasien bjuder upp till.


Leaving on a jetplane, don’t know when I’ll be back again


Jag pressar huvudet mot det varma flygplansfönstret och känner vibrationerna från Norwegians 787 Dreamliner. Flygplanet är fullpackat med förväntansfulla resenärer från jordens alla hörn, varenda en med en 12 timmar lång resa till Bangkok att se fram emot.

Av någon anledning kan jag inte sluta nynna på en av Ulf Lundells mest välkända sånger som gång på gång snurrar igång i mitt huvud, allt i takt med att motorerna ger ifrån sig det välbekanta ljudet som jag har lärt mig att åtrå.

Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo,
några månader om året, så att själen kan få ro.

Jag sluter mina ögon och känner hur kroppen pressas bak i sätet av den tilltagande hastigheten. Det är först när vi svävar högt som jag på nytt lutar mig mot fönstret och ser hur Sverige passerar under våra vingar.

Dessa tre veckor hade omöjligen kunnat spenderats bättre. Jag fick möjlighet att tillbringa kvalitetstid med både vänner och familj och även chansen att öppna upp för välkomna överraskningar.

Att få chansen att uppleva Sverige som turist gör att man får se landet ur ett annat perspektiv, inte längre fjättrad eller påverkad av den vilseledande vardagen som får en att ta allt för givet.

Jag trivs bäst i öppna landskap, där vindarna får fart.
Där lärkorna slår högt i skyn, och sjunger underbart.

När vi väl landar i Bangkok så har solen ännu inte hunnit omfamna morgonen. Vi stiger alla ur flygfarkosten i ett förvirrande led och gör vårt bästa för att undvika ögonkontakt och gnugga bort den sista sömnen.

Passkontrollen går ovanligt smärtfritt och det dröjer inte lång tid innan jag på nytt sitter naken på ett hotellrum på Koh San Road och stirrar in i väggen av utmattning.

De tre senaste veckor har varit fullständigt fullpackade av aktiviteter: Liseberg, båtutflykter, caféer, camping, fest och fylla. Det har dock lämnat lite utrymme för en av mina favoritsysslor: att bara få vara ensam.

I huvudet fortsätter Lundell att ta ton:

Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ,
ingen kommer in i min närhet, som stänger in och stjäl.


Koh San Road, Bangkok, Thailand


Jag ligger länge och tittar upp mot den roterande fläkten innan kalsonger, shorts och linne åker på över min svettiga kropp. Lyckligtvis bjuder Bangkok på en molnig dag och det går att vandra runt fritt utan att känna solen steka huden brun.

Jag trivs bäst när dagen bräcker, och fälten fylls av ljus,
när tuppar gal på avstånd, när det är långt till närmsta hus.

Bangkok fullkomligen sväller av byggnader som kan få den mest självcentrerade människa att känna sig obetydlig.

Överallt blandas skrikiga reklamskyltar med flagnande fasadfärg och i det lilla mikrokosmos av billiga piratvaror och försäljare så är det lätt att glömma att man har ett namn, en familj och en historia.

Det är något tilltalande med att ännu en gång endast vara ett ansikte i en den ström av skratt, leenden och bistra uppsyner som trängs på Koh San Road vid varje given tidpunkt.

I Sverige är jag en person, här är jag bara ett sandkorn.

Men ändå så pass nära, att en tyst och stilla natt,
när man sitter under stjärnorna, kan höra festens skratt.
Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ.

Ulf Lundell må trivas bäst i öppna landskap men jag trivs bäst i den galenskap som Sydostasien bjuder på. Bland korrupta poliser, backpackers, semesterfirare, buddister, fyllekajor och knarklangare finner jag min ro, nära kaoset vill jag bo.

 

Äntligen hemma…

 

Sharing is caring!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *