Mitt Vipassana del 2: En studie i förtvivlan, sex och självkontroll


OBS. Detta är del två av artikelserien “Mitt Vipassana: En studie i förtvivlan, sex och självkontroll



Andas in.

Andas ut.

Smärtan i den vänstra höften har blivit olidlig och strålar ned mot knäskålen och vidare ut mot tårna. Under dagen har vår meditationsgrupp gått vidare från att observera vår andning och området kring näsan till att börja observera känslor i hela kroppen. Vi ombeds att gå igenom vår kropp från topp till tå och se om vi kan känna några som helst förnimmelser.

S.N. Goenka, den högt aktade och numera avlidna ledaren, talar till oss på en inspelad video från nittiotalet och uppmanar oss att under nästa meditationstimma varken öppna våra ögon, röra våra händer eller byta position. En djupdykning i smärta som vi dessutom ska observera. Han kallar det Sittings of Strong Determination, fritt översatt till ‘Sittandes med fast beslutsamhet’.

Andas in.

Andas ut.

Vi lever alla i misär, säger Goenka med ett leende. När något i vårt liv händer så reagerar vi med att antingen klänga oss fast eller försöka fly från situationen. Vi håller oss sällan neutrala och det är det som är roten till alla våra problem: vi ser inte saker som dem verkligen är.


Vi bygger upp illusioner inom oss som vi sedan klamrar oss fast vid eller misstycker, dyrkar eller hatar.


De flesta av oss känner inte ens till kärlek, fortsätter Goenka. Vi älskar endast en drömvärld som vi själva byggt upp och som nu håller oss fångna. Genom att sitta och observera smärtan och andra fysiska intryck får vi en djupare förståelse för världen som den verkligen ser ut: Allt kommer och går. Ingenting består.

Andas in.

Andas ut.

Den kärlek du känner. Den passion som blossar upp när du ser din partner. Dina föräldrar och vänner. Dina drömmar och dina mål. Dina barn och stora planer. Allt är bara under genomfärd och kommer att förtvina och försvinna för att sedan dyka upp och göra sig påmind igen, precis som smärtan som nu kramar om skenbenet.

Min drömvärld.

Hur stor del av min vakna tid spenderar jag i nuet, frågar jag mig själv när jag bryter instruktionerna och på nytt låter tankarna sväva fritt och regna ned över min värkande kropp. Jag har spenderat de senaste dagarna djupt försjunken i sexuella tankar men varenda gång ett jobbigt minne dykt upp så har starka känslor av ilska och sorg övermannat mig och jag har försökt att styra mitt tankemönster till en plats där jag mår bra.

Jag mår inte bra.

Andas in.

Andas ut.



Ett liv i elände

Utåt sett är vi en grupp av orörliga människor som sitter och mediterar i harmoni men för mig börjar situationen att bli outhärdlig med tankar och smärta. Jag öppnar ögonen men det är redan försent, jag är redan i en virvelvind av kedjereaktioner som exploderar i insidan av mitt huvud.

Min andning blir häftigare, musklerna knyts åt, min käke spänns och adrenalinet pumpar. Jag reser mig upp för att lämna lokalen och beger mig ut i gården som står öde.

I ljuset av Goenkas ord blir det uppenbart vilka cirklar jag sprungit runt i under mitt vuxna liv. Jag har visserligen lärt mig att inte endast ta till droger, alkohol och ilska för att hantera överväldigande situationer utan har i vuxen ålder lutat mer åt träning för att få bukt med problem och lugna ned mig.

Jag är dock inte lugn i mig själv. Svaret är alltid någon annanstans, inte inom mig. “Jag behöver bara en cigarett, en drink, en löptur, en kram, några värmande ord, ett hårt träningspass, lite motivation, en kopp kaffe, en smäll på käften”.

När jag är som mest uppe i varv står det plötsligt en äldre man framför mig och tittar mig rakt i ögonen, en obehaglig upplevelse när man spenderat de senaste dagarna med att undvika all mänsklig kontakt. Excuse me sir, now it’s no time for relaxation but for meditation, säger han och pekar mig tillbaka mot hallen.

Jävla skit, jävla gubbe, jävla allt.

Andas in.

Andas ut.

Väl tillbaka i meditationsställning tar det inte lång tid innan smärtan återvänder. Lokalen ligger tyst och det enda som hörs är det stilla surrandet från takfläktarna.

Jag tänker på de ord som Goenka delade med sig av, ord från Buddha. Hur vi redan i födelsen börjar vårt liv med smärta och sedan lever vårt liv i misär på grund av vår oförmåga att se att livet fortsätter framåt, till större delen oberoende av oss, och att det inte finns någon anledning att fästa sig vid något då det kommer oundvikligen kommer att försvinna eller förändras.

Trots att vi alla någonstans i bakhuvudet vet att vi inte bör fästa oss för mycket vid något eller någon så fortsätter vi att klamra oss fast i hopp om att det kommer vara annorlunda denna gång, men förgäves.

Buddha säger att vi inte bör fästa oss vid något alls för att därmed kunna leva ett liv fritt från elände.


Bort med alkohol och droger som förmörkar våra sinnen, bort med sex som skapar en bottenlös avgrund av passion, bort med allt som skapar ett begär som slutligen kommer ta konsumera oss och fortsätta vårt lidande.


En plats där du saknar namn

Säga vad man vill om religioner men i dess kärna så liknar dem varandra väldigt mycket. Buddha, Jesus och Muhammad är alla ideal som dess följeslagare eftersträvar och som alla lovar frälsning och lycka om vi följer deras väg.

Vipassana-rörelsen är inte annorlunda och de lovar också ett liv borta från all typ av misär om vi bara lever på ett rättfärdigt sätt. Vägen ligger framför dig, du måste bara vandra den och se till att följa instruktionerna till pricka.

Sittandes i den välfyllda salen känner jag hur min smärta börjar försvinna från höften och sakta försvagas till den punkt att den inte längre är överväldigande. Mina händer svettas något otroligt men mitt sinne är blankt och jag känner hur ett lugn sänker sig över min kropp.

Känslan varar inte länge innan tankar på nytt invaderar min lugna plats men det är tillräckligt länge för att jag ska förstå vad man kan uppnå genom att fortsätta träna meditationstekniken: en stund i nuet där du inte längre är fäst vid några etiketter eller begär.

Man är inte en människa, man bär inte längre något namn. Man är bara en pulserande massa av kött, blod och atomer som är i ständig rörelse. Det är en befriande känsla som återvänder vid två tillfällen, under några minuter, under hela min tio dagars-vistelse.

Det finns en del av mig som önskar att jag kunde dela med mig av en djupare förståelse för livet i stort men sittandes där i vår grupp började jag inse att de saker som vi lärde oss var saker som de flesta av oss redan instinktivt känner till: lev hälsosamt, undvik destruktiva lockelser, skada inte andra och dela med dig.

Den stora frågan är istället, varför gör vi inte det som vi vet att vi bör göra. Buddha säger att vi är beroende av de känslor som väcks inom oss när vi gör något vi gillar eller ogillar. Vi är beroende av adrenalinet när vi kör motorcykel, när vi möter någon vi attraheras av, när vi reser till en ny plats eller röker en cigarett.

Det är inte handlingen, saken eller personen i fråga som vi är beroende av. Dem är bara verktyg som vi använder oss av för att bygga vår fantasivärld och fortsätta vårt liv i elände.


"Dude, that was haaaaard work" — After 11 days we leave the #Vipassana center here in #Battambang to once again face reality with a pocket full of new perspectives. Here I am with the man who during our #meditationretreat lead us through the pain and hurdles of dissecting the mind for countless hours every day. — I'll take a couple of days to gather my thoughts and write an article about my experiences. It surely has been a handful of days, full of mixed emotions, both painful and giving. I'm happy for me and my fellow meditators to have accomplished something this challenging 😇 . . . . . . . . #Goenka #Meditation #Battambang #Buddha #DigitalNomad #Kambodja #Cambodia #Asia #SoutheastAsia #Khmer #KhmerLife #Monk #Mindfulness #Grateful

A post shared by Matias Andrés (@matiasandres.travel) on


Hur miserabla är vi egentligen?

Misär, elände, tragik och olycka. Det ständiga användandet av dessa ord börjar tillslut leta sig in under skinnet på mig.

Hur eländig är jag egentligen och vilket pris är jag villig att betala för att bli av med det?

När vi inte har spenderat tid inne i meditationshallen har jag nämligen observerat männen i orangea skynken med rakade huvuden, munkarna. Några av dem är äldre, kanske i fyrtioårsåldern men de flesta är under tjugo och ett par av dem verkar inte vara mycket äldre än 14 år.

Precis som med Jesus och kristendomen så handlar mycket av det som vi får lära oss om att närma oss ett ideal och att leva som en munk är ett steg på vägen. Det är fascinerande att se hur dem utan problem lägger upp benen i lotusställning och sitter stilla och mediterar.

Jag frågar mig själv hur villig jag egentligen är att närma mig deras livsstil.

Onekligen lever de ett liv som till större delen är befriat från frestelser men är det något som jag skulle vilja ha för mig själv? Munkarna spenderar sin vardag frånskilda från den så kallade “verkliga världen” och har accepterat Buddhas teorier om livets misär, något som gör att deras existens genom bland annat meditation och insikter slutligen leder till ett upplösande tillstånd där de inte längre återföds.

Det är sannerligen en grov förenkling som jag ställer upp men jag fortsätter att fråga mig själv om jag vill spendera ett liv i balans och harmoni eller om jag hellre tillbringar min tid i en ständig kamp där jag fäktar mig fram genom frestelser och misär innan jag tillslut dukar under?

Buddha skulle säga att jag är beroende av känslan av att fly och kämpa och jag är beredd att hålla med.

Men vad om jag tycker om brinna, förtvina, kämpa, skratta och gråta mig igenom livet? Är jag en galning eller vet jag bara inte bättre?


OBS. Detta är del två av artikelserien “Mitt Vipassana: En studie i förtvivlan, sex och självkontroll

OBS. Följande text är inte på något sätt representabel för varken organisationens arbete, meditationsteknikerna eller vad utövarna förväntas att uppnå under sina tio dagar. Det här är min personliga upplevelse av Vipassana och de tekniker som jag lärde mig under de 10 dagar som jag besökte deras center i Battambang, Kambodja.

Om du vill lära dig mer föreslår jag att du besöker Dhamma-organisationens hemsida eller själv genomgår en tiodagarskurs där du får lära dig teknikerna.


Tycker du om det du läser?

Dela gärna inlägget eller lämna en kommentar ❤


Följ med på min Facebook-sida för att få uppdateringar om hur det är att leva i Kambodja och resten av Sydostasien. Kika gärna in på min Instagram för att bilder från mina delar av världen.


Sharing is caring!