Mitt Vipassana: En studie i förtvivlan, sex och självkontroll

Vipassana betyder insikt och dess meditationstekniker har under de senaste femtio åren sett en enorm ökning i popularitet. Från hela världen letar sig folk till de introduktionskurser som numera går att finna i de flesta länder.

I Asien finns det 130 Vipassana-center medan det i Europa finns 14. Du behöver dock inte besöka ett center för att gå en kurs utan de flesta länder erbjuder också kursplatser och totalt sett finner du 42 stycken i Europa, bland annat i Sverige och Norge.

Om du är intresserad av att veta mer om Vipassana kan du läsa ett tidigare inlägg eller så kan du besöka organisationens hemsida där de ingående förklaras vad meditationstekniken går ut på.

OBS. Följande text är inte på något sätt representabel för varken organisationens arbete, meditationsteknikerna eller vad utövarna förväntas att uppnå under sina tio dagar. Det här är min personliga upplevelse av Vipassana och de tekniker som jag lärde mig under de 10 dagar som jag besökte deras center i Battambang, Kambodja.


Klockan är 4:30 och ett dovt alarm letar sig igenom Vipassana-centret i Battambang, Kambodja. En halvtimme tidigare har vi väckts av samma ljud och under de dryga trettio minuterna har närmare femtio kroppar letat sig ut ur sina celler. Överallt rör sig halvnakna kroppar runt som i trans och beger sig bort mot duschar och toaletter med tandborstar och necessärer i händerna.

Natten ligger fortfarande tung över våra huvuden men bjuder på ljusglimtar i form av stjärnkonstellationer som tycks tala till oss. Det var länge sedan jag såg en sådan stjärnbeströdd himmel och för en sekund glömmer jag bort var jag befinner mig.

I fem dagar har jag suttit tyst och observerat min andning och mina tankar, sittandes i lotusställning, omgiven av natur, tystnad och människor som hängivet försöker uppnå harmoni.

Under den mörka himlen knyter jag näven och känner hur ilskan fortsätter sprida sig genom min kropp.


https://www.instagram.com/p/BSIljFdBWPr/

Innan allt börjar: “Dum idé, jag struntar it allt – Fuck it”

Dagen jag ska besöka centret vaknar jag upp i en pulserande dimma som sliter i min kropp. Gammal cigarettrök hänger kvar i mungiporna och jag har fortfarande på kläderna från gårdagen, svettiga och klibbiga från det soluppvärmda vardagsrummet.

Det är inte många timmar kvar tills att jag ska vara på plats ca. 18 kilometer utanför Battambangs centrum. Huvudet känns tungt då jag tänder en cigarett och känner hur både nikotin och svett börjar rusar innanför min finskjorta. För några timmar sedan dansade jag runt en enorm bröllopstårta och tog selfies med festklädda khmerer, nu ska jag packa väskan och meditera med munkar på landsbygden?

Allt känns som en idiotisk idé. Jag ångrar mig. Jag vill inte längre. Bakfyllan har mig i sitt grepp och jag jonglerar med tankarna i hopp om att de magiskt ska falla på plats av sig självt. Jag känner hur en klump bildas i halsen och jag är ledsen för min egen skull, varför ska jag göra något sådant? Vilken dum idé, jag struntar i allt – Fuck it!

Tre timmar senare sitter jag bakom en äldre kambodjansk herre som har gått med på att köra mig till centret för sex dollar. Hjälmen sitter löst på mitt huvud och jag fångar min egen reflektion i bakspegeln som krökts bakåt av vindstyrkan. Jag tycker otroligt synd om det leende ansiktet som möter min blick.



Den första dagen – “Dag 0”

Allt går väldigt snabbt när vi anländer till Vipassana-centret. Vi registreras och bjuds sedan på rissoppa, grönsaker, kaffe och kakor. Vi befinner oss i ett öppet, sorlande rum och diskussionerna handlar om allt ifrån politik till religion och jag försöker använda så mycket av mitt begränsade khmer-vokabulär som jag kan.

Runtomkring mig hör jag franska, engelska, khmer och på ett papper där alla deltagare står listade skymtar jag ännu en svensk.

Efter någon timme samlas vi alla i den stora hallen där vi blir tilldelade en sittplats. Alla har varsin dyna med kudde och det tar inte lång tid innan S.N. Goenkas röst fyller rummet. Den numera avlidna Goenka var en burmesisk-indisk lärare som ägnade den senare delen av sitt liv åt att sprida Vipassana över hela världen och nu används hans inspelade röst för att guida hundratals av Vipassana-intresserade över hela världen.

Goenkas instruktioner är enkla och han ber oss att fokusera på vår andning och observera eventuella förnimmelser. Det kan vara allt ifrån stickande känslor till värme och/eller svettningar. Fokus ska dock ligga på näsan, näsborrarna eller näsans övre del, ingen annanstans.

Den första meditationen passerar relativt snabbt och trots att det är svårt att koncentrera sig så är jag glad över att jag tagit mig till centret och genomför en kurs som jag sporadiskt tänkt på under de senaste åren. När vi går och lägger oss har jag en god magkänsla och känner att jag är på rätt plats.


Schema för 10 dagar Vipassana

  • 0400 – 0630 – Vakna
  • 0430 – 0630 – Gruppmeditation i den stora hallen eller i sitt egna rum
  • 0630 – 0800 – Frukost och vila
  • 0800 – 0900 – Gruppmeditation i den stora hallen
  • 0900 – 1100 – Gruppmeditation i den stora hallen eller i sitt egna rum
  • 1100 – 1300 – Lunch och vila. Frågestund med läraren för dem som vill
  • 1300 – 1430 – Gruppmeditation i den stora hallen eller i sitt egna rum
  • 1430 – 1530 – Gruppmeditation i den stora hallen
  • 1530 – 1700 – Gruppmeditation i den stora hallen eller i sitt egna rum
  • 1700 – 1800 – Mat eller te
  • 1800 – 1900 – Gruppmeditation i den stora hallen
  • 1900 – 2030 – Avhandling
  • 2030 – 2100 – Gruppmeditation i den stora hallen
  • 2100 – 2130 – Frågestund för dem som vill
  • 2200 – 0400 – Sovdags

Sex, sex och mer sex

Det är lustigt hur man kan leva med någon eller något under hela sitt liv men ändå vara helt okunnig om saken eller personen i fråga. Vi spenderar dagligen flera timmar åt att scrolla igenom nyhetssidor, sociala medier och följa med i vår favoritsport men när var senaste gången som vi ägnade såpass mycket tid åt att djupgående lyssna på våra familjemedlemmar eller oss själva?

När vi satte oss ned klockan 04.30 den första “riktiga” dagen, dag 1, så fick jag för första gången chansen att spendera en längre tid med att observera det som försiggår i mitt huvud, trots att instruktionerna löd att fokus skulle vara på andningen och näsan.

Det var dock inte en medveten och trotsig akt att strunta i instruktionerna. Det var en ren och skär omöjlighet.

Det kändes som att jag var fastspänd på bår, tvångsmatad med hallucinogena droger och inrullad på cirkus där fem olika röster turades om att försöka överrösta varandra. Titt som tätt slog ett kraftigt ljud igenom och skrek “HULK SMASH” innan allt återvände till en kakofoni av ljud, musik, minnen och känslor.


Det är en lika delar komisk som skrämmande insikt att inse att ens sinne är en oreda utan någon som helst logik eller struktur.


Vi hade blivit ombedda att hantera en brist på koncentration genom att på nytt flytta fokus från våra tankar till att observera vår andning och de förnimmelser som eventuellt uppstod på näsan.

Det var dock en kamp som snabbt skulle visa sig vara förgäves.

Å ena sidan kunde jag spendera 1,5 timme åt att observera hur luft passerade genom mina näsborrar och ibland känna en knappt märkbar känsla av värme runt mina näsborrar. Å andra sidan kunde jag observera mina tankar som visade den mycket ingående filmen “Matias sexuella historik 1999-2017”.

Omgiven av ett femtiotal män och tjugo munkar spenderade jag den större delen av mina första dagar åt att gå igenom varje kyss, beröring, förälskelse och sexuell akt under mina tonår och vuxna liv. Det var en otrolig upplevelse. Personer och minnen som inte passerat mitt medvetande på flera år flöt sakta upp till ytan och gjorde sig påminda på ett högst målande sätt.

Jag mindes trevande händer på en husfest Gällstad, min första tungkyss i San Javier, den alkoholstinna kvällen då jag förlorade min oskuld på en bilparkering och den tatuerade bikertjejen i Bangkok. Sittandes i lotusställning förlorade jag all grepp om tid och rum. Jag befann mig på en flytande ö av bröst och rumpa och det var inte förrän det dova ljudet av en gonggong som jag bröts ut ur min förtrollning.

Tillsammans med resten av gruppen gav jag mig ut ur hallen och mötte den gryende morgonen. Första meditationspasset var avklarat och uppemot tio stycken återstod innan dagen skulle vara över. Jag kände mig energifylld men nedstämd. Vi hade ännu inte fått några vidare instruktioner men jag var ganska säker på att Buddha inte hade mina upplevelse i tankarna när han utformade sina meditationstekniker.

De nästföljande timmarna var en ständig kamp där jag flyttade fokus från sex till min andning och tillbaka igen. Den enda gång som någon slags harmoni infann sig var när mina ben började värka till den grad att smärtan lade sig över mitt medvetande som en pulserande filt och tvingade bort alla tankar.

Efter tre dagar med uppemot 12 timmar av samma visa så började jag bli orolig. Detta kunde inte vara normalt tänkte jag och började öppna ögonen under meditationstimmarna och snegla på mina kamrater. De satt orörliga som statyer och såg ut att vara djupt nedsänkta i en dvala, till synes milvägs ifrån de perverterade tankar som hade börjat slå knut på sig själva i mitt huvud.

Jag började se mig om i den stora lokalen och lade märke till att jag var den enda svartklädda personen. Av någon underlig anledning gav det mig en slags ro i kroppen.



En hjälpande hand

Den fjärde dagen kom jag tillfället i akt och skrev upp mitt namn för att prata med läraren om mina problem att koncentrera mig. Jag väntade tålmodigt utanför hallen, djupt angelägen åt att få bukt på mina tankar. En assistent gjorde mig sällskap och tolkade när jag berättade att jag hade svåra problem med koncentrationen.

Han tittade på mig med ett leende och på khmer började han tala till mig med en lugn röst samtidigt som hans händer vilade på hans vita utstyrsel. Jag vände mig till tolken som förde upp två fingrar mot sin näsa och sade att jag skulle observera min andning och de eventuella förnimmelser som uppstod på och kring min näsa.

När jag på nytt befann mig på gårdsplanen kände jag mig något nedslagen. Dagarna hade varit långa och det ständiga sittandet hade börjat tära på kroppen. Jag vill springa, sparka och slåss för att bli av med all överskottsenergi men istället var jag instängd i ett mentalt fängelse med en perverterad papegoja som enda medfånge.

Det kändes som jag blivit utkastad i ett heligt krig med en tandpetare som enda vapen.


Tycker du om det du läser?

Dela gärna inlägget eller lämna en kommentar ❤

Nästa del av artikelserien “Mitt Vipassana” kommer senare i veckan


Följ med på min Facebook-sida för att få uppdateringar om hur det är att leva i Kambodja och resten av Sydostasien. Kika gärna in på min Instagram för att bilder från mina delar av världen.


Sharing is caring!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *