Tiggarna som får blodet att koka

En vacker dag i soliga Hanoi förvandlas snabbt till ett inre dilemma



Hanoi, Vietnam – 2017

Den mörkröda sjalen ligger utbredd på marken medan en ström av människor passerar i takt med att solen letar sig bakom Hanois byggnader. Ett par människor låter blicken vandra nedåt men de flesta fortsätter vandra runt Hoan Kiem-sjön och njuter av den fridag som söndagen bjuder på.

På vardagar brukar en tät och högljudd ström av motorcyklar och bilar cirkulera den vackra Hoan Kiem-sjön men varje helg så spärras gatorna av och fylls istället av barnfamiljer, kärleksfulla par, storögda resenärer, musiker och… mannen med den mörkröda sjalen.

Första gången jag såg honom så var jag på väg till en restaurang och blotta åsynen av honom fick mig att helt glömma att jag faktiskt var i ett pågående samtal. Jag fortsatte vandra sida vid sidan med min vän men jag kunde inte låta bli att titta bakåt ett flertal gånger, som för att kommunicera: “såg du det där?!”.

Han hade lagt ut ett antal vackra fotografier på sin mörkröda sjal och på en skylt hade han på ett flertal olika språk skrivit att han bad om pengar för att kunna fortsätta resa vidare i Asien. Själva synen av denna unga man, sittandes i halv lotusställning, klädd i elefantbyxor och lössittande tröja, förbluffade mig till den grad att jag inte visste hur jag skulle reagera.

Han bara satt där med ett litet leende på sina läppar och gjorde inte en fluga förnäm, så vad var det som fick mitt blod att koka?



“Begpackers” blir allt vanligare

Det var först efteråt som jag förstod att västerländska tiggare, som kallas för “begpackers”, inte är en enskild händelse. Jag fortsätter att se dem lite överallt och de dyker upp allt oftare på sociala medier, ofta ackompanjerade av förolämpande kommentarer eller renodlade hot riktade mot dem.

Det är uppenbart att dessa tiggare inte bara lyckats krypa under huden på mig…

Tiggande barn är något jag har vant mig vid efter några år i Sydostasien. De kommer ofta fram när man sitter på en bar eller restaurang och sticker fram handgjorda armband eller vill att man köper en blomma.

Tiggande ungdomar från väst vet jag dock inte om jag någonsin kommer att kunna vänja mig vid.

Mycket kan hända när man är på resande fot och vissa saker går helt enkelt inte att skydda sig emot. Man kan bli rånad, bli av med passet eller på något annat sätt hamna i knivig situation där man befinner sig i utlandet utan pengar att resa hem.

Merparten av oss som kommer från västvärlden har dock ett enormt privilegium i att ens kunna resa och att då utnyttja denna situation för att ta sig till punkt A och sedan förlita sig på människors generositet för att kunna resa vidare är fel.

Inte för att aktiviteten i sig är fel. En fotograf som ställer ut sina fotografier på gatan är inte särskilt annorlunda från en fotograf som lägger ut sina bilder på internet för försäljning. Mitt problem är att “begpackers” helt tycks sakna förståelse för de sammanhang de rör sig inom. I länder som dessa så finns inte de skyddsnät som vi har i exempelvis Sverige och Norge. Hamnar du på gatan i Kambodja så kan det mycket väl bli din framtida plats att bo på framöver.

Skulle jag råka illa ut i Kambodja har jag både försäkring och en ambassad att falla tillbaka på, för att inte tala om en familj med relativa tillgångar och möjligheten att åtminstone kunna låna mig pengar. Det är en lyx som många, inte alla, men många lokala inte har.

Jag önskar att livet kunde vara så svartvitt som ett ja eller nej när det kommer till frågan om tiggare är okej. Jag vet inte vad mannen med den mörkröda sjalen har gått igenom eller varför han sitter leendes och väntar på pengar för att kunna resa vidare i Asien.

Jag vet dock att den kamera som låg bredvid honom är värd närmare en årslön för dem som verkligen bor och arbetar på gatan.


Sharing is caring!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *